Kaka på kaka, men gott iallafall.

Att presentera sig själv som om folk är intresserade av att veta allt vid första mötet tror jag inte på. Sådant ska växa fram, det ska ta tid, det är då det blir bra. Att slänga ur sig på en ögonblick allting som betyder sådär - jättejättemycket - för någon, det klarar jag inte av. Det handlar inte om att vara privat, det handlar om att suga på karamellen. Försöka tänka ut ett fint sätt att formulera de där meningarna, så de kommer ut som man vill. Så att människor förstår - förstår vad det verkligen handlar om.

Mitt namn är Dorothea, och jag är lika annorlunda som alla andra annorlunda människor är. En av de där som hellre blir ihågkommen som något knepigt - än inte alls. Jag är inne i en period i mitt liv då det här är viktigt för mig. Lika viktigt som korrekt frankerade brev & den obligatoriska chokladkakan den där gången i månaden. Att få utlopp för känslor som inte finns, men som gnager iallafall. Tunga saker som glöms bort så lätt. Och fina burkar, och goda kakor. Sockertoppskänslor, långklänningar från sjuttotalet, och adrenalinkicken man får av en gårdsauktion. För det finns mycket fint och bra också, i stora mängder, när jag vill få tag på det. Det finns en underbar hjärtevän som inte har förmågan att skapa hjärtesorg, och det finns en handfull fina vänner som är extra roliga vid 23.00 en lördagskväll, och det finns en familj med en mamma i spetsen som skulle göra allt för att rädda min värld. Om det behövdes.  

Och det är allt som behövs, om du frågar mig. (Sen tar jag gärna emot en servis med rosa rosmarinkoppar, om man nu får önska fritt)

.. och såhär ser jag ut, en del av tiden -^